Var Jesus jude?

Det är hög tid att lögnerna skingras från Gudsfolket sinne och att sanningen om Jesus Kristus äntligen enkelt finns för den som hör och ser.

Frågan om Jesus var jude är en fråga inte många ställer. Det tas som självklart. Men är det sant? Bibeln beskriver Jesus som härstammande från Juda stam, men vad betyder det för påståendet att han var jude? Låt oss se närmare på detta.

Jesus härstammade från den israelitiska stammen Juda, som Skriften säger att han gör. Men tänk om de människor som idag kallas judar inte tillhör Juda stam? Att de inte ens är av Benjamin eller Levi? Hur skulle Jesus då kunna vara jude? Svaret är enkelt: Jesus var inte och är inte jude eftersom de människor som idag kallas judar inte är av Juda. Bibeln berättar detta för oss.

I Uppenbarelseboken 2:9 talar Jesus till församlingen i Smyrna och säger:

“Jag vet om dina gärningar och ditt lidande och din fattigdom, men du är rik, och jag vet om hädelsen från dem som säger sig vara judar, men som inte är det, utan är en Satans synagoga.”

Och till församlingen i Filadelfia säger han i Uppenbarelseboken 3:9: 

“Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, som säger att de är judar men inte är det utan ljuger. Se, jag ska få dem att komma och falla ner inför dina fötter och de ska förstå, att jag har älskat dig.”

Enligt Jesus själv är alltså de människor som kallar sig “judar” vid den här tiden inte "riktiga judar”, vilket innebär att de faktiskt inte tillhör Juda stam. Men hur kan det vara så?

Några ord om ordet jude

Ordet jude i Ny testamentet är översatt från grekiskans "Ioudaios" som kan ha någon av dessa olika betydelser:

(1) en av ättlingarna till patriarken Juda, dvs. en medlem av Juda stam.

(2) en infödd i Judéen, en ”judé”.

(3) en som tillhörde någon av de religiösa sekter som såg sig som Guds utvalda utvalda folk, med rätt att delta i de religiösa ceremonier som endast sådana medlemmar hade tillträde till.

(4) en person som vi i vår tid skulle kalla för “jude”.

Låt oss se hur fel det kan bli. I Johannes 4:22 läser vi:

“Ni tillber det ni inte känner. Vi tillber det vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna.”

Rätt översatt skulle det stå:

“Ni tillber det ni inte känner. Vi tillber det vi känner, eftersom frälsningen kommer från en av Juda stam.”

Frälsningen kommer absolut inte från dem vi idag kallar judar eller deras ättlingar.

Också verserna från Uppenbarelseboken ovan blir tydliga om vi tänker att “judar” i dem snarare handlar om människor som säger sig tillhöra Guds folk men inte är det.

Så här skulle det kunna se ut i Uppenbarelseboken 3:9: 

“Se, jag vill överlämna åt dig några från Satans synagoga, som säger att de tillhör Guds utvalda folk men inte är det utan ljuger. Se, jag ska få dem att komma och falla ner inför dina fötter och de ska förstå, att jag har älskat dig.”

Framledes kommer vi att försöka klargöra vad det egentligen står i verserna som presenteras. När dem vi tänker på som judar idag åsyftas så låter vi det stå kvar som det är.

Paulus och de tolv stammarna

Låt oss börja med Paulus i Apostlagärningarna kapitel 26, då han talar till kung Herodes Agrippa II, och sade:

“Och nu står jag här inför rätta för hoppet om det löfte som gavs av Gud till våra fäder, till vilket våra tolv stammar, som tjänar Gud oavlåtligt natt och dag, hoppas nå fram. För detta hopps skull, kung Agrippa, blir jag anklagad av judarna.”

Enligt Paulus är alltså löftena i Kristus avsedda för "våra tolv stammar", dvs. Israels barns tolv stammar. Men judarna, som Paulus nämner som en enhet skild från de tolv stammarna, var emot detta löfte, och därför anklagade de Paulus för detta. Du kommer inte att hitta många moderna så kallade pastorer som predikar om detta avsnitt ur Apostlagärningarna.

För Paulus är de tolv stammarna inte judar, och judarna är inte de tolv stammarna. Det var därför Paulus hade ett evangeliskt budskap till Europas nationer, för det var där de tolv stammarna fanns. Men det är en helt annan historia.

En plats i Bibeln där förvirringen klaras upp lite är i Romarbrevet kapitel 9. Här är några utdrag:

“Jag säger sanningen i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete vittnar med mig i den Helige Ande, att jag har stor sorg och ständig smärta i mitt hjärta. För jag skulle önska att jag själv vore förbannad från Kristus för mina bröders skull, mina landsmän efter köttet, som är israeliter, dem tillhör barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och gudstjänsten och löftena. Dem tillhör också fäderna, och från dem kom Kristus efter köttet. Han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen.”

Paulus är alltså bekymrad över sina "landsmän efter köttet", de som verkligen är av Juda eller tillhörande Guds folk (Israeliterna), och här ber han för dem. Han är bedrövad över att många av dem ännu inte har tagit emot Kristus, eftersom det är för dem som löftena, förbunden och allt annat som borde förknippas med kristendomen finns. Sedan fortsätter han:

“Men inte så, som om Guds ord skulle ha blivit om intet, för inte är alla de Israel, som härstammar från Israel. Inte heller är de alla barn, därför att de är Abrahams säd, utan genom Isak ska säd uppkallas efter dig.”

Här framgår det tydligt att inte alla i Israel, som gör anspråk på att vara israeliter, eller vid den tidpunkten tillhörande Guds folk eller av Juda stam, är legitima ättlingar till eller arvingar till Isak. Paulus fortsätter:

“Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn efter köttet, utan de som är barn efter löftet, de räknas som säd.”

Löftet var det löfte som gavs till Isak och som hans son Esau föraktade, och därför ärvdes det av hans andre son Jakob. Folket i Judéen påstod sig tillhöra Gudsfolket, men det gjorde de nödvändigtvis inte. De hade beteckningen "Israel", men de var inte löftets barn, vilket Paulus i versen som följer berättar för oss vilket löfte han menar:

“För detta var ett löftesord: Vid denna tid ska jag komma, och då ska Sarah ha en son. Men inte bara det, utan också Rebecka blev havande genom vår fader Isak.”

Och Rebecka var mor till Jakob och Esau, och som han förklarar här, hade hon också ett löfte. Så fortsätter Paulus och visar hur Skriften skiljer mellan Jakob och Esau:

“För innan barnen var födda, och innan de hade gjort varken gott eller ont, för att Guds avsikt enligt utkorelsen skulle bestå och inte bero på gärningar, utan på honom som kallar, blev det sagt till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.”

Så kunde valet stå fast, eftersom Gud hade valt och lovat arvet till Jakob redan innan de två sönerna föddes. Senare i deras liv bekräftades det vid flera tillfällen i Skriften att Jakob var mottagaren av löftena och att Esau var utesluten från bördsrätten.

Paulus jämför här Jakob och Esau eftersom "inte är alla de Israel, som härstammar från Israel", och han förklarar att det beror på att många av dem kommer från Esau, de är edomiter och trots allt inte israeliter. Av samma anledning hade Kristus sagt till dem i Johannes kapitel 10:26: 

“Men ni tror inte, eftersom ni inte är av mina får. Som jag sa till er.”

Jesus och judarna

Kristus sade aldrig till sina fiender att de inte var hans får för att de inte trodde på honom. Snarare sa han till dem tvärtom, att de inte trodde honom därför att de inte var hans får.

Om judarna kommer från Esau och om Jesus är av Juda stam, hur kan då Jesus vara jude?

I Johannes kapitel 8 ser vi följande ordväxling mellan Jesus och dessa judar, med början i vers 32 där Jesus talar:

“Och ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria. De svarade honom: Vi är Abrahams säd och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga: Ni ska bli fria?”

Israeliterna ansåg sig ha varit trälar i Egypten. De som på riktigt tillhörde Gudsfolket hade ansett sig ha varit trälar i Babylon. Edomiterna var visserligen underkastade Israel på Davids och Salomos tid, men dessa fariséer medgav uppenbarligen inte detta. Så vi fortsätter i Johannes kapitel 8:

“Jesus svarade dem: Sannerligen, sannerligen säger jag er: Var och en som gör synd är syndens slav. Men slaven stannar inte kvar i huset för alltid, men Sonen förblir för evigt. Om nu Sonen gör er fria, så är ni verkligen fria.”

Israels barn är befriade från syndens slaveri genom Kristus, vilket Paulus ofta förklarade, och vilket Johannes också förklarade utförligt i sitt första brev. Återigen fortsätter vi med Johannes 8:37, där Kristus säger till sina motståndare:

“Jag vet att ni är Abrahams säd, men ni är ute efter att döda mig, eftersom mitt ord inte finner rum hos er.”

De trodde inte på honom, som han förklarade, eftersom de inte var hans får. De enda som skulle kunna vara Abrahams säd och ändå inte vara sanna israeliter är Esaus ättlingar, edomiterna, samt Judas kanaaneiske son Shelahs ättlingar, ismaeliterna. 

Historien och Skriften visar att edomiterna fanns i Judéen vid den här tiden och i stort antal, och att de hade tagit till sig Gudsfolkets lagar och seder. Det finns också bevis i Skriften för att det fanns människor som härstammade från andra grupper, men dessa är huvudgrupperna, israeliter tillhörande Gudsfolket och edomitiska judar. Under det första århundradet var Judéen en romersk provins med olika raser, och inte en etnisk beskrivning. Ungefär som Sverige idag där “svensk” för somliga är ett medborgarskap, medan det för andra är något som avgörs av arv.

Den berömde geografen Strabon, som levde och verkade till omkring år 25 e.Kr., intygade att idumäerna, eller edomiterna, var "uppblandade" med judarna och att de "anslöt sig till judarna och hade samma seder som de" (Strabon, Geografi, bok 16, kapitel 2. 

Historikern Flavius Josefus, som levde i slutet av första århundradet styrker alla historiska detaljer i Strabos uttalande.

Esau Edom

I Hesekiel kapitel 35, vers 10, finns en profetia om att Esau skulle lägga beslag på Israels och Judas landområden efter det att folket hade deporterats av assyrierna och babylonierna. De klassiska uppteckningarna berättar för oss att detta verkligen hände. När Josefus sedan diskuterade den hasamonaeiska dynastin, kallad mackabéerna, som styrde Judéen från omkring 156 f.Kr. till Herodes tid omkring 36 f.Kr. beskriver han hur vissa av dem med våld omvände alla edomiter i det som senare blev känt som Judéen till israeliternas tro.

I sin Judarnas historia, bok 13, från rad 257 beskrev Josefus hur översteprästen Johannes Hyrcanus, någon gång runt 125 f.Kr. hade tvingat omvändelsen och omskärelsen av edomiterna i Dora och Marissa och deras omgivningar, där Josefus sa att "de hädanefter ansågs vara av Gudsfolket". Senare, i samma bok av Josefus, på rad 393, ser vi den mycket större omfattningen av omvändelsen av de omgivande edomitiska och andra icke-israelitiska folken till religionen, som ägde rum medan Alexander Jannaeus var överstepräst och kung, från 103 till 76 f.Kr. Här beskriver Josefus omvändelsen av minst 30 olika städer och byar vid denna tid, varav många platser som beboddes av edomiter och andra kanaanéer. Den som studerar Gamla testamentet vet att kanaanéerna var ett folk som Gud förbannade och att Esau förlorade sin förstfödslorätt eftersom han hade tagit sig kanaanéiska hustrur.

Från denna punkt kom edomiterna så småningom att dominera hela Jerusalem och Judéen, inklusive templet, som de hade full kontroll över vid Kristi tid. Herodes var edomit, vilket också Josefus vittnar om, och började utse sina egna kumpaner och partikamrater till positioner i templet. Det är därför som prästämbetet ofta skiljs från leviterna i Nya testamentet. 

Det var därför Kristus i Johannes kapitel 8 medgav att de tillhörde Abrahams säd, eftersom de faktiskt var ättlingar till Esau. Att de inte var israeliter framgår både av samma kapitel, där Kristus sade till dem att de var djävulens barn, den förste mördaren Kain, och av Johannes 10:26, där Kristus sade till dem: 

“Men ni tror inte, eftersom ni inte är av mina får. Som jag sa till er:”

De var inte hans får eftersom de inte var israeliter, utan edomiter. Kopplingen från Esau till Kain ligger i hans kanaanitiska hustrurs gener och i den blandning av keniter och kanaaniter som är uppenbar genom hela Gamla testamentets historia och som antyds i 1 Mosebok kapitel 15. Esaus ättlingar är alltså också Kanaans och Kains ättlingar.

Om vi återvänder till Johannes kapitel 8, förnekar Kristus i den följande versen att dessa judar har ett gemensamt ursprung med honom själv:

“Jag talar det som jag har sett hos min Fader, och ni gör det ni har sett hos er fader.  De svarade och sa till honom: Abraham är vår fader. Jesus sa till dem: Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar. Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört av Gud. Så gjorde inte Abraham. Ni gör er faders gärningar. Då sa de till honom: Vi är inte födda i äktenskapsbrott. Vi har bara en Fader: Gud.”

Esau hade gift sig med kanaaneernas och hettiternas döttrar, och rasblandning översätts till äktenskapsbrott i Nya testamentet (t.ex. Judas 7, 1 Korintierbrevet 10). Även ismaeliterna och Shelahs barn var blandade på samma sätt. Under årtiondena före Kristus blandade sig också många av Juda stam med dessa människor. Även om dessa judéer förnekade det, var de verkligen produkter av rasblandning. Här i samtalet mellan Jesus och judarna har vi en uppfyllelse av den profetia som finns i Malaki kapitel 2, särskilt i vers 11, där det står

“Ty prästens läppar skall bevara kunskap, och de skall söka lagen från hans mun. För han är härskarornas HERRES budbärare. Men ni har vikit av från vägen. Ni har fått många att bryta mot lagen. Ni har fördärvat förbundet med Levi, säger härskarornas HERRE. Därför har jag också gjort er föraktade och ringa inför allt folket, eftersom ni inte har hållit er till mina vägar, utan har varit partiska när det gäller lagen.

“Har vi inte alla en fader? Har inte en Gud skapat oss? Varför handlar vi svekfullt var och en mot sin broder, genom att orena våra fäders förbund? Juda har handlat trolöst, och i Israel och i Jerusalem har man gjort något som är avskyvärt. För Juda har orenat det som HERREN håller heligt, det som han älskar, och har gift sig med en främmande guds dotter. HERREN ska ur Jakobs boningar utrota den man som gör detta, både läraren och lärjungen, samt han som offrar ett offer till härskarornas HERRE.”

Malaki var en profet från den andra tempelperioden, och hans profetbok förebådade både Johannes Döparen och Kristus själv. Malaki kapitel 2 är därför helt relevant för Kristi gärning. Dessa judar må ha härstammat från Abraham, men eftersom de inte var sanna israeliter sade Kristus till dem att "mitt ord har ingen plats hos er". Sedan fortsätter han att förklara för dem att de verkligen är bastarder:

“Jesus sa till dem: Om Gud vore er Fader, skulle ni älska mig, eftersom jag har utgått och kommit från Gud. Jag har inte heller kommit av mig själv, utan han har sänt mig. Varför förstår ni inte mitt tal? Därför att ni inte kan höra mitt ord. Ni är av djävulen, er far, och vad er far har begär till, det vill ni göra. Han var en mördare från början, och i sanningen står han inte, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, därför att han är en lögnare och dess fader. Men eftersom jag säger er sanningen, tror ni mig inte.”

Det var därför Paulus jämförde Jakob och Esau med avseende på Judéen i Romarbrevet kapitel 9, och i Hebreerbrevet kapitel 12 beskrev Paulus Esau som en "otuktig eller oandlig” eftersom han var en rasblandare och inte hade någon legitim avkomma.

Även om en del av fariséerna, som i princip var en politisk och religiös sekt, verkligen var israeliter, var det många som inte var det. Men översteprästerna och de flesta i "gänget" som styrde templet under hela perioden från den förste Herodes död till Jerusalems förstörelse var inte fariséer utan sadducéer, en grupp som Jesus aldrig ens vände sig direkt till, såvida de inte antastade honom. Sadducéerna var också de mest konsekventa motståndarna till Paulus och de andra apostlarna. Så även om man inte kan föreställa sig att alla Kristi motståndare hade samma sinne eller ursprung, sade Jesus till dem som talade till ledarna i templet, som Johannes kallade judarna i kapitel 10 i sitt evangelium

“Men ni tror inte, eftersom ni inte är av mina får. Som jag sa till er:”

Som vi just har förklarat sade Jesus inte till judarna att de inte var hans får därför att de inte trodde på honom. Det är vad de konfessionella kyrkorna lär ut, och de har fel. Jesus sa till judarna att de inte trodde på honom för att de inte var hans får! Med andra ord var de judar som motsatte sig honom inte det folk i Israel som Jesus kom för. Paulus berättar senare för oss i Romarbrevet, som vi också redan har beskrivit, att inte alla av Israels folk faktiskt var av Israel. Så vi förstår varför dessa människor inte var hans får, och vi förstår varför Kristus senare berättade för oss i Uppenbarelseboken att det fanns "de som säger sig vara judar och inte är det, utan är Satans synagoga".

Som Paulus konsekvent lärde ut i sina epistlar blev de av Gudsfolket som tog emot Kristus ett med de greker som tog emot Kristus, och de förlorade sin identitet som judar. De israeliter som var hans får hörde hans röst och förlorade så småningom sin identitet som judér och blev kristna. Dagens judar härstammar från alla de judar som förkastade Kristus och som inte var hans får från första början.

Så hur kunde Jesus vara jude?

Det var han inte. Han var adamit och israelit av Juda stam.