Nu måste vi hålla lågan vid liv
Herdabrev 2 från ärkebiskopen, 24/5-24
Den 19:e maj hände något historiskt; vi fick fira den gudomliga måltiden tillsammans. Vi fick ta emot Jesu kropp och blod i nattvarden och förenades därmed med alla kristna i alla tider. Jag fick dessutom den enorma äran att vigas till er präst och ärkebiskop, något som jag, med Guds hjälp och nåd, vill kunna utföra till Guds ära och till människors tjänst.
Men något minst lika stort, kanske desto viktigare, var att en tapper skara av sökare och Gudstroende fick samlas och samtala. Dela gemenskap i bön, sång och vid bords. En starkare upplevelse får jag anstränga mig för att komma ihåg, och även det är svårt. För det som jag fick uppleva där var verkligen att kyrkan återupprättades, skapelsen likaså. Att Guds ord kunde rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det som hände där i Svenskarnas hus i Skåne den dagen kommer gå till historien som början på något stort.
Vi som var där och skapade denna underbara dag och heliga gemenskap delar ett särskilt band. Vi är ett, trots att vi kommer från så olika delar av landet, till och med olika länder. Vi förenades i vår vilja att söka Gud, söka Kristus och att inte låta världens mörker förpesta vår gemenskap.
Men efter all denna lovprisning behöver jag komma med en uppmaning. Vi har nu påbörjat något stort, lågorna brinner starka i våra hjärtan. Låt dem inte slockna. Kämpa på, håll glöden vid liv. För er som bor nära varandra, försök hålla den gemensamma bönen vid liv. Den gemensamma måltiden vid liv. För utan den kommer vi aldrig att klara oss. Den heliga måltiden kommer av nödvändighet inte kunna firas så ofta. Men det stoppar inte er från att dela vanligt bröd med varandra. Sjung psalmer och sånger tillsammans och framför allt, be för varandra. Be för oss och be för mig. Jag har er ständigt i mina böner och vill inget hellre än att ni ska be för mig, för det kommer jag att behöva i den uppgift som ålagts mig.
Vi delar ett särskilt band med varandra, och det bandet kommer bara att bli större och starkare. Ju fler vi blir, desto större blir bandet, för fler kommer att dela det. Vi måste stå enade, i vår tro och i vår kamp mot det onda. Utan gemenskap kommer vi inte att klara oss; värna den och varandra. Vi står tillsammans och vi står enade. Under ett och samma segerrika baner, nämligen korsets baner som den segrande Kristus bär på, för vår salighets skull.
Herren Jesu Kristi frid vare med er alla, nu och alltid, Amen.
Ärkebiskop +Karlsson