Mormor var häftig och hade rätt
Våga var gammalmodig.
I vår moderna värld verkar allting som en gång var heligt nu ses som gammalmodigt. Tro på Kristus, bön, bibelläsning, stora familjer, arbete med händerna – sådant betraktas idag som främmande, kanske till och med löjeväckande. Men det är inte nytt. Det är inte upplyst. Det är bara bortvänt från Gud.
Det din mormor höll för gott var inte bara tradition – det var sanning, förankrad i Guds eviga ord. Det är världen som har förändrats, inte Gud. ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” (Hebréerbrevet 13:8, Reformationsbibeln)
Hon levde ett liv där Kristus stod i centrum. Där måltiden började med bordsbön, söndagen var vigd åt kyrkan, barn var en välsignelse, inte en börda, och jorden var något man tog hand om, inte en plats för konsumtion. Det var ett liv i Guds ordning. Och just därför var det välsignat.
I Bibeln ser vi att Gud upphöjer det enkla, lydiga livet. När Paulus skrev till församlingen i Thessalonike, sa han:
”...att ni skall leva stillsamt, sköta ert eget och arbeta med era händer, så som vi har befallt er.” (1 Thessalonikerbrevet 4:11, Reformationsbibeln)
Det är raka motsatsen till det hektiska, egocentriska, teknologiberoende liv många lever idag. Människan tror sig ha blivit vis, men hon har blivit en dåre. Hon byter ut det sanna mot det ytliga – skönheten i ett barnaskratt mot skärmljusets kalla sken, den varma gemenskapen vid middagsbordet mot tystnad och distraktion, den heliga kyrkbänken mot lördagsnattens tomma nöjen.
Vad är egentligen ”coolt”? Vem bestämmer det? I Guds ögon är det som världen föraktar ofta det Han prisar högt.
”Men det som är högt aktat bland människor är en styggelse inför Gud.” (Lukas 16:15, Reformationsbibeln)
Att gå ut och arbeta i trädgården, att be tillsammans som familj, att läsa Bibeln med sina barn – det är inte bakåtsträvande. Det är framåt, uppåt, evigt. Det är att leva i harmoni med det Gud skapat oss till. Vår uppgift är inte att följa tidsandan, utan att följa Guds Ande.
Den tro som bar våra förfäder genom krig, svält, umbäranden och prövningar – det var inte en svag tro. Det var en tro grundad i Guds löften. Det var tron på en Frälsare som inte förändras, en Bibel som aldrig ljuger och ett liv där man ser barn som gåvor, inte bördor.
”Se, barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön.” (Psaltaren 127:3, Reformationsbibeln)
Så nästa gång du hör någon förakta det gamla, stilla livet – tänk på mormor. Tänk på hur hennes liv vittnade om något större. Tänk på att det hon höll heligt, var heligt. Och det som är heligt, är alltid rätt – oavsett vad världen tycker.