Mannen i församlingen
Led, tjäna och strid.
Somliga försöker skapa förvirring kring vad det innebär att vara man. Mjukhet kallas dygd, kraft kallas gift. Men Bibeln ger oss inte ett könsneutralt evangelium – den ger oss Guds ordning. Mannen är inte kallad att abdikera, att fly sitt ansvar eller att förlora sin ryggrad. Han är kallad att stå upp – i hemmet, i församlingen och i världen – som ledare, försörjare och försvarare.
“Vaken, stån fasta i tron, varen män, varen starka.”
– 1 Korinthierbrevet 16:13, Reformationsbibeln
Mannen är skapad till att vara huvud – inte tyrann, men förebild. Inte despot, men herde. Som Kristus älskade församlingen och gav sig själv för henne, så ska mannen älska sin hustru, sina barn, sitt folk – med offer, med mod, med trofasthet. Han är kallad att ta första steget, bära tyngsta bördan, stå kvar när andra viker undan.
Detta är inte patriarkat enligt världens hån, utan faderskap enligt Guds vilja. En man som böjer knä inför Gud står rak inför människor. En man som fruktar Herren behöver inte frukta något annat.
-
Från Adam till Abraham, från Mose till David – Gud har alltid kallat män till ansvar. Inte för att de var perfekta, utan för att de var villiga. En man utan ansvar är som ett svärd utan ägare – kraftfull, men farlig. Därför sätter Gud mannen som försörjare och väktare:
"Men om någon inte försörjer sina egna, och mest dem som är av hans husfolk, så har han förnekat tron och är värre än en otrogen."
– 1 Timotheosbrevet 5:8, Reformationsbibeln
Här talar skriften allvar. Den man som inte tar sitt ansvar är inte bara slarvig – han förnekar tron. Det kristna ledarskapet börjar hemma, i trofasthet mot hustru och barn. Där formas karaktären. Där provas hjärtat. Och där byggs den andliga ryggrad som krävs för att stå som ledare också i församlingen.
-
Men mannen är inte bara de som bygger och försörjer – han är också krigare. I den andliga striden är han kallad att bära rustningen, hålla svärdet, vaka i bön och kämpa för tron som en gång för alla blivit oss given (Judas v. 3). Den kristne mannen är inte passiv – han är aktiv, vaksam, beväpnad med Ordet, redo att stå emot ondskans makter.
“Därför tagen på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen, och sedan I allt fullgjort, stå fasta.”
– Efesierbrevet 6:13, Reformationsbibeln
Han står inte ensam. Han står i ett broderskap. Kristna män ska bära varandra, vägleda varandra, tillrättavisa i kärlek och uppmuntra i tro. I en tid av svaghet, feghet och förvirring, kallas Guds män att resa sig – inte för egen ära, men för Guds rike.
-
Män behövs i församlingen. Inte bara som predikanter, utan som förbönsledare, som väktare vid dörren, som fäder för de faderlösa, som exempel för de unga pojkarna som växer upp i en värld utan sanning. Kyrkan behöver inte feminiserade män – den behöver helgade män. Den behöver män som fruktar Gud mer än de fruktar människors dom.
Kristus är männens förebild. Han ledde i kärlek, talade med auktoritet, tvättade lärjungarnas fötter och dog på ett kors. Sådan är den manliga kallelsen: att ge sitt liv. För familjen. För församlingen. För sanningen.
-
Kort sagt, kära bröder: Herren ser er! Er uthållighet, er kamp, era böner och er trohet är inte förgäves. I en fallen värld kallar Gud män att resa sig – inte i stolthet, men i ödmjukhet. Inte i köttet, men i Anden. Ni är kallade att leda, tjäna och strida – för Gud, för hemmet, för sanningen.
Stå upp. Tala sanning. Älska i handling. Led i Kristi efterföljd.
“Jag går nu all världens väg. Så var stark, och visa dig såsom en man.”
– 1 Kungaboken 2:2, Reformationsbibeln