Kvinnan i församlingen

Klarspråk i en tid av förvirring och fördumning.

I vår tid finns mycket förvirring kring kön, roller och värde. Men Bibeln talar klart – både om ordning och om nåd, både om ledarskap och om tjänst. I Kristi kropp finns det en gudomlig struktur, men också ett evigt värde i varje lems funktion. Kvinnan är inte en bifigur i frälsningshistorien – hon är en nyckelspelare. Samtidigt har Herren satt ordningar för vår skull, inte för att förtrycka, utan för att välsigna.

“Men jag vill att I skolen veta, att Kristus är envars mans huvud, och mannen kvinnans huvud, och Gud Kristi huvud.”
– 1 Korinthierbrevet 11:3, Reformationsbibeln

Detta ord står fast. Mannen är satt till att leda, att bära ansvar, att vara huvud. Kvinnan är kallad att underordna sig – inte i förnedring, utan i ära. Underkastelse är inte svaghet, det är styrka i lydnad. Men detta betyder inte att kvinnan är osynlig, tyst eller obetydlig i församlingen.

När Jesus uppstod från de döda var det inte Petrus han visade sig för först – det var Maria från Magdala. Hon blev den första vittnet, sänd till apostlarna med det största budskapet i världshistorien: “Han lever!” (Johannes 20:16–18).

-

Kvinnor tjänade trofast i den tidiga kyrkan. Paulus nämner Febe som diakon i församlingen i Kenkrea (Romarbrevet 16:1). Priskilla, tillsammans med sin man Akvila, undervisade Apollos, en vältalig predikant, till fullare förståelse av vägen (Apostlagärningarna 18:26). Dessa kvinnor var inte “präster” eller “ledare” över män, men de var avgörande i kyrkans växt och liv. Kyrkohistorien visar att kvinnor var martyrer, profeter, missionärer, nunnor, mystiker – kvinnor som avstod från moderskap och äktenskap, inte i trots mot Guds skapelseordning, men i helig hängivelse till Kristi kropp.

Martin Luther såg äktenskapet som den normala livsvägen för de flesta, men han erkände också att vissa har fått nåden att leva ogifta för Guds skull. Detta var inte ett tvång, som i det romerska klosterväsendet, utan en fri och helig kallelse, om den sker i tro.

“Gud har inte skapat människan till att vara ensam… Men den som har Guds nåd att leva kyskt må tacka Gud för den gåvan, ty det är sällsynt.”
– Predigt am 1. Sonntag nach Epiphanias, 1525, WA 17/1, s. 333

Och i ett brev till en ung kvinna som övervägde att leva ogift, skriver han:

“Om du känner att Gud ger dig kraft att leva utan man, och du gör det inte av förakt för äktenskapet utan för att bättre tjäna Gud – då må du förbli ogift. Sådan frihet är tillåten i Herren.”
– Brev till Else von Kanitz, 1532, WA Br 6, nr 2035

Luther erkände alltså att vissa kvinnor kunde välja bort moderskap och äktenskap – inte i uppror, utan i lydnad. Det var, som han såg det, en särskild nådegåva, inte för alla, men för några.

-

Det är sant att Gud kallat många kvinnor till moderskap – men inte alla. Några kallas att vara “andliga mödrar”, att vaka i bön, att undervisa yngre kvinnor (Titus 2:3–5), att tjäna med helgat hjärta och ett stilla sinne. Dessa kvinnor går emot världens normer men inte mot Guds vilja.

Kvinnan är fri i Kristus – fri att lyda, fri att tjäna, fri att välja ett helgat liv utanför världens mallar. Den friheten är inte självständig i köttets mening, men grundad i Guds Ande. I Kristi församling finns plats för varje kvinna som vill vandra i lydnad och kärlek – oavsett om hon är hustru, mor, diakon, bönesyster eller ogift tjänarinna i Herrens vingård.

Kyrkan behöver trofasta kvinnor. Den behöver inte feminister, men den behöver systrar i bön. Den behöver inte kvinnor som vill bli som män, men kvinnor som lik Maria säger:

“Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.”

Kvinnan är kallad att underordna sig i församlingens struktur, så som mannen underordnar sig Kristus. Men hennes roll är inte passiv. Hon är kallad till tjänst, till helgelse, till bön, till undervisning av yngre systrar, till gästfrihet, till barmhärtighet. Hon är viktig – men på Guds villkor, inte världens.

-

Kort sagt kära systrar, Herren ser er! Era gåvor, er trohet, era tårar och era förböner bygger Kristi kropp. Ni är inte gömda, ni är upplysta av Hans nåd. I församlingen har ni en plats – inte i trots, men i tro. Inte i ledarskap över män, men i tjänst inför Gud.