Etnisk nationalism är Guds vilja
Nationalismen finns vid kärnan av den kristna tron.
De fallna kyrkorna förkastar ofta etnisk nationalism som något ont eller oförenligt med den kristna tron. Men när vi närmar oss denna fråga med vördnad inför Guds ord, ser vi att Skriften – inklusive Nya Testamentet – inte bara erkänner nationella och etniska skiljelinjer, utan också bejakar deras plats i Guds frälsningsplan. Kristus är Herre över alla folk, men det innebär inte att Han suddar ut gränser, släktskap eller nationell särart. Tvärtom, Han verkar inom dem – till sin ära.
Gud är den som har inrättat folken och gränserna
Aposteln Paulus, när han predikar på Areopagen, säger:
"Och Han har gjort av ett blod alla människor, till att bo på hela jordens yta, och har bestämt deras bestämda tider och gränser för deras boningar."
(Apostlagärningarna 17:26, Reformationsbibeln)
Här erkänner Paulus att alla människor kommer från Adam – ”av ett blod” – men poängen han gör är inte att folken ska upplösas i en blandad mänsklighet, utan att Gud själv har bestämt deras gränser och tider. Med andra ord: Nationer, etniska grupper och deras territorier är inte mänskliga uppfinningar, utan Guds ordning.
Evangeliet upphäver inte etnisk identitet
Många felciterar Galaterbrevet 3:28 för att argumentera mot alla former av etnisk eller könslig särskiljning:
"Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna, ty ni är alla ett i Kristus Jesus."
(Galaterbrevet 3:28)
Men den rätta tolkningen bygger på att vi förstår vad dessa ord betyder. Det grekiska ordet för "jude" är Ἰουδαῖος (Ioudaíos), vilket rätteligen bör översättas med "judé" eller "judéen" – alltså en person från Juda eller Judéen. Det handlar därmed inte om en religiös jude i modern bemärkelse, utan om en nationell och etnisk identitet.
Samma sak gäller "grek" – vilket också syftar på en nationell tillhörighet, inte bara en språklig eller filosofisk sådan. Paulus jämför alltså två folk – judéer och greker – och poängen är inte att skillnaderna upphör, utan att dessa inte påverkar frälsningen i Kristus. Det är fråga om andlig enhet, inte jordisk likriktning.
Kristus sade inte: “Gå ut och gör alla folk till en global enhet”, utan:
"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar…"
(Matteus 28:19)
Alltså: Folk – ethnos på grekiska – ska komma till tro, men de förblir folk. Nationsgränser och etniska skillnader består i denna världens ordning.
Kyrkan erkänner folk och stammar
I Uppenbarelseboken får vi se den himmelska synen av de frälsta:
"Efter detta såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och folkslag och tungomål, som stod inför tronen och inför Lammet…"
(Uppenbarelseboken 7:9)
Till och med i det himmelska erkänns folk och stammar. Gud utplånar inte våra rötter. Istället helgar Han dem.
Etnisk separation som skydd mot syndens utbredning
När Gud förvirrade språken i Babel (1 Mosebok 11) var det för att hindra mänskligheten från att enas i uppror mot Honom. Detta var ett nådefullt domsingripande. Enhet utan Gud leder till avguderi, tyranni och kaos. Guds lösning var: Spridning, åtskillnad, nationell gränssättning.
Detta bekräftas i Romarbrevet:
"Så har då Gud förbarmat sig över dem Han vill, och förhärdar dem Han vill."
(Romarbrevet 9:18)
Gud handlar suveränt med folk och nationer – inte bara individer. Det etniska har en plats i Hans styrelse.
Församlingens ordningar och det etniska
Apostlarna visade respekt för folkgränser. Paulus blev apostel för hedningarna, Petrus för de omskurna (Galaterbrevet 2:7–9). De arbetade bland olika grupper av folk, även. om de tillhörde samma rot, enligt Guds ledning. Detta var ingen tillfällighet, utan en tillämpning av Guds försyn.
Paulus förbjuder även sammanblandning av kulturer i församlingen, då han inskärper:
"Låt allt ske anständigt och med ordning."
(1 Korinthierbrevet 14:40)
Oordning kommer ofta där blandning sker utan urskiljning – både i läran och i samhället.
Israel – ett exempel på etnisk ordning
Även i Nya Testamentet består Israel som begrepp. Jesus sade:
"Jag är inte sänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus."
(Matteus 15:24)
Detta var trohet mot Guds plan. Nationell utvaldhet är Guds rätt. Alla folk har sin plats i Hans plan, men inte alla har samma funktion. Det är inte vår sak att omfördela detta.
Petrus skriver till "de utvalda främlingarna, som är förskingrade" (1 Petrus 1:1), vilket visar att folkidentitet kvarstår även i förskingringen.
Etnisk nationalism som skydd för evangeliet
När ett folk är troget Guds ord, bevarar det också Guds evangelium. Historiskt har evangeliet spridits genom nationer – inte genom gränslös globalism. Luthers reformation rotades i germanska folk. De anglosaxiska nationerna spred Bibeln till världen. När dessa folk avkristnas genom etnisk upplösning, förlorar också världen ljuset.
"Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan icke döljas."
(Matteus 5:14)
En stad är inte ett virrvarr. Den har struktur. Så även ett kristet folk.
En biblisk nationalism
Etnisk nationalism, rätt förstådd, är inte hat eller överlägsenhet. Det är en erkänsla av Guds skapelseordning, Hans gränssättning, och Hans suveräna handlande med folk. Vi älskar vårt folk, vår tro och vårt arv – inte på bekostnad av andra, utan i lydnad till Gud.
Globalismens evangelium predikar enhet utan Gud, rotlöshet utan tro och blandning utan ordning. Det är inte Kristi evangelium. Bibeln lär oss att hedningarna – folken – skall frukta Herrens namn var och en i sitt land (Psaltaren 22:27, Jesaja 66:18).
Vi bekänner därför frimodigt: Etnisk nationalism är biblisk när den står i tjänst för Guds vilja, ordning och ära.
"Rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd är ett folks förakt."
(Ordspråksboken 14:34)
Må våra folk därför vända om – inte till mänsklig enhet, utan till Guds ordning, tro och gränser. Ty där bor välsignelsen.